Fabuleringar från Knaften

      Den gamla damen skulle åka med flyget från Vilhelmina till Stockholm. Det var på en kväll i November. På väg till flygplatsen ser den gamla damen att det klarnat upp och att det är fullmåne. Hon utbrister då glatt: Oh så trevligt, nu kommer jag äntligen att få se månen på nära håll!!

    Varje gång som jag färdas efter vägen mot Rödingträsk blir jag påmind om en sak som min far Berthold berättat. Där vid Ålidbäcken och uppöver mot Fridsbo hade Farfar Robert Adamsson ett vägskifte. Att bryta väg med handkraft det var ett slitsamt arbete. Ackord var det också. Priser var 25 öre per längmeter väg. Det var ju visserligen alldeles i början av 1900-talet. Men det låter, trots penningvärdets förfall, ganska magert.
      Min far borde väl ha varit ungefär i 10-års åldern. Han fick hjälpa till så gott han kunde. Bl.a med att vända borr när det var dags för stensprängning. Borrvändning var ett ganska farligt jobb. När slagmannen  svingar släggan med full kraft och skall träffa ett borrhuvud på  ca 4-5 kvadratcentimeter krävs det millimeterprecision. Och framförallt att borrvändaren inte rör borren det minsta i sidled. Just där vid Ålidbäckbacken satt min far på en stor sten och vände borr. Robert skötte släggan och av någon  anledning missades borren och träffade min fars knä. Smällen var hård och borrvändaren trillade av stenen avsvimmad . Men tydligen överlevde han för annars har nog inte jag kunnat berätta detta.

 
      Denna spelare har, som många andra, vässat formen hos PingisNisse. Veckan före denna tävling tränade spelaren på bilden som vanligt i Pingisskolan. Man kunde se att formen närmade sig toppen. Enligt referatet var det tydligen ”spel mot ett mål. Men vad hände sedan? Jag hoppas fortfarande på någon tävling få se dessa vinnade forehandsslag och förnämliga fotarbete som denna spelare besitter.