Fabuleringar från Knaften

I dessa tider när elen är dyr vill man ju gärna elda i kaminen.
Har så smått börjat “tulla”på skogsskiftet som är på ca. 2600m2. Skogsbolagen säljer inte björk till privata och “svartvedssäljarna”  har insett värdet och börjat ta betalt därefter. Skämt åsido, har länge tänkt ta bort skiftets stolthet, Ulrikas och Rodhes klättertall  vid norra tomthörnet. Den hade vuxit enormt sedan 1976 Och hade grenar så långa att dom nästan nådde till grannens hus. Dessutom så skuggade den enormt. Så jag tog ett snabbt beslut, band fast ett rep högt i tallen, och spände med blocket. Började såga och tallen föll i rikning mot vedboden. Fint som snus som det heter. Tallen var 60cm i diameter längst ned och det blev många fina vedklabbar. Började klyva men motståndet från klabbarna var totalt. Då kom grannen, som nu börjat skönja ljuset, dragande med hydralklyven. Klyvningen gick nu som en dans.
 

Hade vid det lagit blivit övermodig så jag sade att jag tar en till. Grannen drog undan klyven en bit och dagen efter gjorde jag om manövern. Men se det var “tjörn” i tallroten så den sida som skulle hålla riktningen gick av för fort och tallen började “rulla” mot övriga trädkronor. Och rätt som det var bar det iväg över klyven. Men tur i oturen var att endast påslaget av plast krossades och det var ju lätt att återställa med ett nytt. Nästa projekt var en jättegran med en rotdiameter på 57 cm.


Men nu var självförtroendet lite naggat i kanten för fällningstekniken var tydligen inte lika bra som på 1950- talet när man var i skogen. Men å andra sidan är det ju svårare att fälla inom tätbebyggt. Nåväl, sa till grannen så här: Vill Du ha bort denna risiga gran får ta ner den om Du så vill. Det går bara bra sa grannen band fast ett långt rep från granen till den 6-hjuliga “skottkärran”som drog åt rätt håll.  Granen föll in  på hans tomt(enda möjligheten)


Som synes var det mycket ris. Nu hade jag en pingisträning med Gurra så vi gick ner till träningsrummet. När vi kom upp efter 1,5 timme var allt ris borta, en stor hög med 25cm långa klabbar låg vid tomtgränsen. Helt fantastiskt och bra jobbat.
I dag har jag kluvit upp det sista av granen och den ska nu spara många kilowatt till vintern. Så nu är det slutavverkat för i år. Tror jag i alla fall.

Söndagkvällen den 21 juni ringde telefonen. Det var förestånderskan för Österlundstorpet som ringde. Du Nisse. Nu är jag ute i god tid. I morgon måndag vill jag ha trappräcket till eremithyddan färdigställt. Ok- gott om tid tyckte jag. Kröp isäng och ställde väckarklockan på 0500.
Upp , tog ett snabbfika och åkte. Efter en smärre lågflygning efter Botsmarkvägen(återkommer till den) var jag framme i Åkullsjön 07:10. Vd och förestånderskan var till Roberftsfors för att hämta skruv samt lämpligt virke till reglar på räcket. Virket till “björkkorsen” hade jag med mig  så jag lastade av på transportkärran och begav mig ut i skogen till hyddan. Började med att justera in trappstegen vågrätt.
Strax före 09;00 kom transporten. Skruv  fanns det gott om men virket fanns inte med. Vad göra? Antingen ta vad som fanns eller komma igen någon annan gång. Men på tisdag skulle det komma prominenta personer på besök. Så det blev första alternativet.

Här ser man det provisoriska räcket. Bärjade med att demontera och justera stolparna. Sedan söka efter tryckinpregnerat som fanns bl.a. i vedutrymmet fastspikat.
Första varma dagen och solen låg på så efter en timme åkte långkalsongerna av. Klocka 12:00 var räcket klart och då hade vi även haft matrast. Kortkort sådan men jag hann sätta mej en stund.  Sedan hem, och Milou som var med gjorde en djupdykning i ett dike på jakt efter vatten. Naturligtvis var det bara gyttja i diket så det kom upp en svart hund som luktade pest och pina.

Så blev det. Själv inte riktigt nöjd med bredden på reglarna. Men Österlunds var nöjda och det var ju bra. Sedan kan man ju alltid byta till smäckrare någon annan gång.
Hemresan gick i ett lugnare tempo. Vägen mellan Botsmark och Vindeln, 3 mil,  är i en klass för sig, men tyvärr mycket låg klass. Varannan km stod skyltar om stensprut eller slirig vägbana.

I Botsmark fanns en folklig skylt som visade verkligheten

Mellan Hällnäs och Ekorrnånting hittade jag en annan raritet.
En björk som vuxit upp genom en tysk folkbil. Eller har någon kört fort och kvaddat mot björken? Vem vet.

Torsdagen den 11 juni var jag och min hustru inbjudna till en examensmiddag i Kiruna. Min systers barnbarn skulle nämligen ta studenten vid rymdgymnasiet i Kiruna.
 
För oss var det kanske lite av en nostalgisk resa.  Själv var jag i Kiruna första gången 1954.  Var nämligen på några månaders gästspel vid Jägarskolan. Meningen var att jag skulle bli en stenhård jägarsoldat. Men krigsmakten upptäckte snart sitt misstag och returnerade mig till I 20 i Umeå. Resten av militärtjänsten är en annan historia.  1971 däremot åkte vi med hela familjen till Kiruna. Företaget jag var anställd hos hade fått jobbet att bygga ut flygfältet.  Pingsthelgen –71 startade vi resan. Ulrika var då ungefär 2,5 månader.  Resan upp tog 12 timmar och det var den varmaste dagen på 50 år i Norbotten. Åka några timmar rast med mat och blöjbyte o.s.v.  Nåväl vi kom fram och bosatte oss över sommaren i Kurravaara. En liten by vid Luleälven 18 km nordöst om Kiruna.
      Resan denna gång gick betydligt snabbare. Vad som förändrats mest under åren som gått var framförallt vägarnas beskaffenhet. Förr var det en hel del grusväg på sträckan. Men nu var det kalasväg. Men ödsligheten var densamma. Och Kiruna hade väl vuxit en del men allt var sig rätt likt i alla fall. Och jägarskolan var nedlagd för länge sedan. Visst var det trevligt att komma till Kiruna igen men det kändes nog fortfarande en aning avsides där.  Studentmiddagen var trevlig och med många kända ansikten närvarande. Fredag sedan vi tittat på när studenterna “släpptes ut”så packade vi ihop och åkte hem igen. 110 mil i bil på 2 dagar och en övernattning på en stenhård hotellsäng. Ja nog var det verkligen skönt att komma hem igen.

Ofta har man hört människor säga “hä va mycke bätter förr.”
Av naturliga skäl kommer ju sådana kommentarer oftast från äldre, och lite äldre än så som till exempel jag själv.
Har funderat en hel del på vad som egentligen menas med bättre förr. Om jag nu får  ta det från min horisont, och säkert från en hel del jämnårigas, så fick man redan i 5-6års ålder börja göra rätt för sig. T.ex. vid slåttern att dra fram virke till höhässjorna. När lien skulle slipas, upp vid 5-tiden på morgonen och dra den där hemska slipstenen. Slipstenen var placerad vid “gammlagårn” i solväggen.  När solen gassade under högsommaren blev det ganska svettigt. 
Bära ved och vatten var ju också småpojkgöra. Så småningom med fler år på nacken var det handslåttern som gällde. Eftersom det saknades häst på torpet bars det torkade höet in på bårar.
När skolgångens sex år var avklarade var det timmerskogen och att tjäna egna pengar som hägrade. När jag i dag ser 12-13 åriga pojkar tänker  jag på hur det skulle gå för dom att åka till timmerskogen med handsåg, yxa och barkspade. Att fälla, kvista och dra ihop timmerstockar som oftast var 30-50 cm i rotänden. Dessutom oftast meterdjup snö samt som lök på laxen rent ackord.
Sedan den dagen då jag 1946 på hösten debuterade som timmerhuggare har mycket hänt inom skogsindustrin. Brukar, när det är avverkningar i närheten, åka och titta på dessa skördetröskor  som slukar skog. Det var nog bra att utvecklingen tog bort det tunga och ibland omänskliga slitet i skogen.  Ändå när jag tänker på livet i skogen så är det  inte som förlorade år utan det var ändå något visst med att vara ute i naturen. Bl. a. var man inte lika hårt bunden av tider som i dag. 
Dagens ungdomar har det materiellt rätt så bra och ingen behöver slita ihjäl sig för sitt uppehälle.  Men frågan är om dom är lyckligare för det.
Själv var jag nog ganska nöjd med tillvaron trots allt.  Minns hur lycklig jag var när jag äntligen lyckas spara ihop till en egen trampcykel.I dag vimlar det av eu-mopeder, mc och bilar.
Tydligen blev man nästan som programmerad till arbete redan som liten. Trots en ganska sliten kropp med många skavanker och utslitna leder och snart 75 år på nacken så är tankarna fortfarande att kunna uträtta något.
“Hä förstå Du fäll att Du gett göra rätt för däg.” Så var det förr för alla.  Och frågan om bättre förr är forfarande lika obesvarad som när jag började skriva detta pyttelilla  axplock ur mitt liv. 
Du som läser detta —vad tycker Du?

I början av 1960-talet var granskogen norr och öster om Bergås
(Knaften) ganska tät och orörd. 
En dag när  far och jag var ute på harjakt fick vår stövare upp spåret efter en mård. Efter ett kort och intensivt drev tog mården sin tillflykt upp i en jättegran. Eften mycket spårning tycktes vi vara säkra på att mården fanns där uppe. Granen som var cirka 30 meter hög bestod till två tredjedelar av ett tätt grenverk medan sista 10 metrarna var torra och fyllda med hål efter hackspett och spillkråka. Klättrade upp och såg i snön på kvistarna spår efter mården. Vi var då överens om att mården måste ha krupit in i någon hålighet i torrtoppen. Men hur få fram den?
Efter mycket funderande kom vi fram till att vi spränger ner torrtoppen. Vi råkade ha lite dynamit hemma och de tillbehör som behövdes för att ordna en sprängning. Snabbt hem att hämta medan far stannade och höll utkik. Laddningen gjordes klar och jag klättrade upp till torrtoppens början. Där fanns ett lagom stort hål att stoppa laddningen i. Tände på stubintråden klättrade snabbt ner och tog skydd. Tänkte att “nu har vi dig mårdrackare”.  Smällen kom och torrtoppen “hurvese till” och började luta mot marken.  Men i 45 graders lutning stannade den sedan. Vi väntade och väntade men inget hände. Så jag fick kliva upp igen och skjuta på. Lyckades få ner toppen till slut. Efter noggrann undersökning kunde konstatera att mården klarat sig denna gång. Men hur? Storgranen stog ju i en ganska stor glänta i skogen så det var inte troligt att mården kunnat “vea bort”. Kunde möjligen “vittra” ha varit framme?Tyvärr har jag fått dras men den frågan hela livet “vart tog mårdrackarn vägen?”
I dag på 2000-talet vore nog en sådan jakt omöjlig p.g.a. alla restriktioner vad gäller bl.a. sprängmedel, men på den gamla goda tiden  fanns det nog lite av varje i garderoberna ute på “vischan”.