Fabuleringar från Knaften

Som tidigare omtalats så blev jag via AF tilldelad en omskolningsplats, sommaren och hösten 1964. Kursen var  för utsättarebiträden som det så vackert hette. Med andra ord det som i dagligt tal den tiden kallades “pinnpojkar”. Kursen var förlagd till Sundbyberg och boendet var i  baracker belägna i Solna.
I dessa baracker bodde rätt många personer från Tomteboda. Ett ställe där mindre lyckligt lottade människor samlats. Ett kväll fick jag hjärtat i halsgropen. Ut ur ett rum rusade en kille ,slängde sig på golvet och tuggade fradga.
Efter en stund kom hans rumskompis ut och sade. Det är ingen fara, han har bara epilepsi. För mej som aldrig sett något liknande var det närmast en chock.
Det som gjorde att jag kallar omskolningstiden för “den magra tiden”,var att det lilla bidrag som erhölls skulle räcka till bussresor någon hemresa och förhoppningsvis lite mat. Minns att vid några tillfällen bestod middagen av husmans utan något på och te. (tydligen så har jag fått det mindre dåligt för i skrivande stund är jag alldeles för rund om magen)
Nu till kursen. I 16 veckor höll vi på med att lära oss en massa saker som jag inte hade någon större nytta av i det jobb som jag sedermera började. Visst var väl en del till nytta t.ex. att ställa upp och justera in avvägningsinstrument och teodolit. Teodoliten var ganska svår, åtminstone den tiden. Lod och libeller skulle överensstämma och dessutom var allt man såg i den upp och nervänt. Det lilla jag hann lära av detta indstrument hade jag nytta av en gång när Skellefteå flygplats skulle byggas ut.( Den historien kommer senare).
I utkanten av Sundbyberg fanns en lantlig idyll som hette Läderbacka. Där tillbringade vi många dagar med bl.a. kurvstakning, bombering samt sektionering av en tänkt fotbollsplan uppe på en större bergknalle. Sedan vi gjort klart ritningarna var jag och lämnade in dom på kommunkontoret.
Markundersökningen var väl rätt så spännande. Vi borrade och slog ner rör och helt plötsligt fannas ingen botten. Efter så där en 10-15 meter bottnde borren på berg. Det visade sig att det var en havsvik som var övervuxen.
Ett annat tillfälle var vi utanför kurslokalen  i en brant bergknalle med våra instrument och pinnar . Då kom en förnäm dam promenerande förbi. Hon stannade till och sade: Vad skall det här för något? Utan att tänka mej för så sade jag, en uppgång från tunnelbanan. Oj då så spännande sa damen och fortsatte sin promenad. Mig veterligt så har det inte blivit någon tunnelbana där ännu. Men det viktigaste som jag lärde mig, och som många människor i dag skulle behöva lära sig,  att rätta munnen efter matsäcken. Det är nyckeln till överlevnad.
Nå, vad hände efter kursen då? Jo det bli en fortsättning på denna sida. På återseende.

Nu är det 1962.Har under sommaren renoverat “kistan”efter busschaufförsjobbet. Tänkte väl inte ge upp efter en motgång. Sökte mig än en gång  till Stockholm och SJ. Men denna gång till godstransporter inom Stortockholmsområdet.
Sj hade ett bolag som hette SLAB. Garaget var beläget vid Eugeniavägen nära Norrtull. Men den gatan är bortsprängd till förmån för Essingeledens början. I alla fall så var Norra Stationen lossnings/lastningsplats. All godstransport var ackord så det gällde att rappa på. Förtjänsten var ju därefter i början. Hade väl inte riktigt pejl på alla ställen där leverans och hämtning skulle ske.
En gång när jag lossade en hel vagslast med möbler var första adressen vid Centralen. Nästa Hötorget, den tredje vid Nybroviken o.s.v. När jag kom till Nybroviken så hittade jag inte igen de möbler som skulle dit. Då gjorde jag som Hasse Alfredsson brukade säga: “vi tar om det från början”. Vid centralen fanns de saknade delarna så det var bara att byta och allt blev rätt sedan.
Bland de tyngre jobben var när vagnslaster med karbidtunnor skulle lossas och fraktas till AGA på Lidingö. På och avlastning för hand. Virkestransporter från frihamnen i Värtan var också av det tyngre slaget. Ekplank är ett gediget material. Efter Värmdövägen ute vid Nacka fanns flera stora företag. Atlas Copco som bland sina produkter tillverkade bl.a. borrstål.
En gång när jag hade fullt lass från A.C. ingck det en hel del 6 meters borrstål i lasten. Försökte skynda på för om man var vid Norra Stationen före en viss tid så blev man snabbt av med lasten. På den dubbelfiliga vägen låg jag jämsides med en av de beryktade betongbilarna från Sellbergs. Pressade lastbilen allt vad som gick när betongbilen plötsligt försvann ur backspegeln. Tittade framåt och där vid Danvikstull var bommen vid den rörliga bron på väg ner. Vad göra. Hade jag nitat hade nog borrstålet, som låg i en klyka bredvid hytten, varit före mig vid Slussen. “Hä ä ba å åk”tänkte jag och gasade på. Hukade mig lite när jag passerade under den nedåtgående bommen med lasbilen gick fri med minsta möjliga marginal. Brovakten uppe i tornet hade nog blickarna åt annat håll för det blev inga efterräkningar.
Vid olika tillfällen var vi 2 man på bilen. Åkte en gång med en kille, från Vindelns kommun, som också var ny. Eftersom jag varit i Stockholm året tidigare så läste jag kartan och han körde. Vi skulle med en last till Hökens gata på Söder. Lätt som en plätt sa jag lite övermodigt. Åk genom Slussen, ta Värmdövägen och efter ett par hundra meter sväng höger. Allt gick som smort tills jag sa sväng höger. Det var ju det att det var en 30 meter hög lodrät bergvägg där gatan borde börja. Den fanns högt där uppe så det blev att vända och via Hornsgatan ta sig runt. (På Hökens gata besökte jag, vid ett tillfälle under vistelsen i Stocholm, ett mormonmöte. En annan historia.)
Det var många sådana händelser i början där vi kom på villovägar.  Många chaufförer kom långt norr ifrån och hade ingen lokalkännedom i storstan.
Ja så rullade det på. Slarv med mattider, ackordshetsen och en del grinig arbetsledning gjorde sammantaget att det återigen blev”vaj på kistan”. Sommaren 1963 blev det norrut . Kanske lika bra det. Skall man aklimatisera sig i en sådan myrstack tror jag nog man skall vara betydligt yngre än vad jag var. Förmodligen var jag kanske för fast rotad i den norrlänska pinnmon och “ereln”.
Blev så småningom via AF tilldelad en omskolningsplats i Solna/Sundbyberg. Det var på försommaren 1964. Hade just då träffat en rar flicka “där ömsesidigt tycke uppstått”som det brukar skrivas i romaner. Förr i alla fall. Kändes lite tungt att åka iväg 16 veckor. Men det var bara att bita ihop och kliva på tåget söderut igen. Saknaden var stor efter den späda flickan, i sin blå kappa, som stod kvar på perrongen i Lycksele och vinkade tills rällsbussen försvann i kurvan mot bron över Umeälven. Omskolningstiden är en annan mager historia. Men flickan då? Jo Du , den 9 juli 1966 blev hon min fru och är det forfarande.

Året var 1961. Det var april månad Vädret och temperaturen tillät att man kunde sitta en stund och filosofera. Vintersässongen i skogen gich mot sitt slut. Funderade på om det verkligen var meningsfullt att tillbringa resten av livet i det hårda arbete som den manuella skogsavverkningen då var.
         Nä, jag slutar tänkte jag. Men vad göra med 6 år i byaskola som grundutbildning. Hade sett att SJ-Solnalinjerna sökte busschaufförer till sina storstadslinjer. Slog en pling på angivet telefonnummer. Jo visst, välkommen ner sade rösten i andra änden. Hade som tur var skaffat busskort tidigare. Hade övat i 5,5 timmar hos Ernst Olofssons körskola. De flesta övningarna var förlagda till det nya område i Lycksele som kallades “Vällingby”. Där var det bara grusvägar och inte en enda kantsten, m.a.o. lättkört för en nybörjare.
          Nåväl, resväskan packades och jag tog mig in till Lycksele för att påbörja tågresan mot Stockholm. Lyckligtvis ovetande om det  inferno som väntade jämfört med skogen. Den tiden tog tågresan minst 16 timmar. Kom ner så småningom och tog mig ut till “Sumpan”(Sundbyberg) där kontor och garage var belägna. Hade varit till Stochholm en gång tidigare. Under 1950-talet följde jag med en kompis ner för att hälsa på hans storebror som var trafikledare på Bromma flygplats. Men av den resan mindes jag inte mycket så allt kändes nytt.
          Fick börja med att kvittera ut pengaväska och biljettmaskin. Sedan direk ut i storstadstrafiken men en övningsbuss och medföljande instruktör. Efter ett par turer fick jag sedan träna på linjerna med ordinarie chauffören som passagerare. Mellan Norra Bantorget och Solna ,Sundbyberg, Bromma m.fl. stadsdelar västerut fanns 11 olika linjer. Dom skulle man lära sig på 8 körpass. Linjerna gick kors och tvärs och härs och tvärs. Sedan var man helt utelämnad åt att klara sig själv. Eftersom det var enmansbetjäning så var det mycket att hålla reda på. Biljettpriserna började på 60 öre och med 10-öres intervaller upp till ett par kronor. Alla hållplatsnamn skulle ropas ut också. Ibland var det problem att hitta, speciellt när det var mörkt. Men passagerarna höll nog koll för ibland hojtade någon till att “nu kör Du fel”. En sen kväll på linje 8 kom jag till ett fyrvägskäl och hade inte en susning om vart jag skulle. Stannade bussen , snurrade på stolen och frågade: Kan någon tala om vart jag skall köra. Det löste sig snabbt.
            Bostadsfrågan löste arbetsgivaren. Sj hade ett gammalt stenhus vid Södra stationen . Adressen var Timmermansgatan på Söder. Rätt långt från Sumpan men så var bara. Rummet uppvärmdes med fotogenkamin. Vi var tre “utombyssar “som delade lägenhet och alla hade olika tider. En Göteborgare en från Gävle/Dala distriktet och så jag från  Lappland. Det var ruggigt den vintern. Det var 18 grader kallt i Stockholm och mycket snö. Det blåste snålt mellan husväggarna när man klockan 05;00 på morgonen skulle ta sig till garaget. Usch vad jag frös. Det var nästan som en känsla “ur askan in i elden”. 
                Men skam den som ger sig lätt. Lärde mig snart att hitta och ropa rätt hållplatser. T.o.m. hålla tidtabellen. Så det blev så småningom rätt skoj och med en fast linje blev det ganska invant. Delade linje 3 Duvbo—Bantorget med en tjej som kallades Bettan. För- och eftermiddag varannan vecka.
En del episoder finns i mitt minnesarkiv. Skall återge ett par sådana. I lokaltrafiken gällde påstigning  framdörren och avstigning  bakdörren när det fanns påstigande vid hållplatsen. En del envisa människor skulle ändå ibland tränga sig ut framme medan påstigning pågick. En morgontur ut mot Sundbyberg var jag noga med att påpeka : Avstigning genom bakdörren, och öppnade inte framme förrän passagerarna gick så att säga rätt väg. När vi närmade oss Vretens hållplats såg jag i backspegeln att tanten,”som alltid skulle ut genom framdörren,” var med på turen. Hade nog låtit lite grinig den morgonen. Tyckte mig känna 70 par ögon i ryggen. Hur skulle jag nu agera. Tankarna irrade, för gumman var ju gammal och den tiden hade yngre respekt för dom äldre. Beslutsångesten växte, men jag hade turen på min sida för det fanns ingen påstigande vid hållplatsen.
En tjurig gubbe skull stiga av vid fotbollsstadion. Han vägrade gå ut vid bakdörren. Han satte sig igen med orden: Jag känner generaldirektören för SJ, så det skulle nog bli andra bullar. Han åkte till ändhållplatsen och där klev han ur. Men ingentig hände. Vid det tillfället varjag medåkande.
Efter knappt ett år sade min mage stopp. Oregelbundna arbetstider. slarv med mat, samt en del stress gjorde sammantaget att “det blev vaj på kistan”.  Åkte hem för rehab ´över sommaren för att efterföljande höst prova på godstransporter på SJ:s bolag SLAB. Men det bli en ny historia.Tyvärr har jag inga bilder på detta inlägg för lådkameran var nyss uppfunnen, tror jag.  Detta är nog lika sant som att min hörapprat ger signal när satelliter passerar.