Fabuleringar från Knaften

För en tid sedan hördes rykten i byn Knaften att en av jägarna hade fällt en älg som var “fullväxt”. Fick så småningom reda på vem den lycklige jägaren var. Besökte skytten som heter Håkan Halvardsson och är  inflyttad från Eskilstuna. Håkan är en mycket god berättare och han gav mig en verkligt levande skildring om hela händelseförloppet. Från första hundskallet som hördes i riktning mot Rafsabäcken och tills det tjuren dök upp på passet. Håkans pass Tvetmýran ligger vid foten av Brånaberget och på Knaftens wwo. I östlig riktning från byn och gränsande mot kronoparken Tuggenliden. Detaljerat fick jag höra om den spänning som bara kan upplevas på ett älgpass. Det började knaka i skogen och Håkan kunde se att det som först skymtade i riset var en älgko. Men det ville sig inte, kon svängde av och tog skydd av en “risråk” och försvann. Och tur var väl det. För en stund senare kom nästa älg. Det syntes ganska snart att det var en tjur av stor kaliber. På huvudet hade den något som såg ut som en “tjerurot”. Till slut klev tjuren ut i skottlinjen och där föll den för ett mycket välriktat skott. Jag ,som suttit och lyssnat spänt på berättelsen, kunde nu börja andas igen. Detta var en älg av “kollosalformat”. Flådd och urtagen vägde den nästan 360 kg. Det innebär troligen att “på rot”var det ca. ett halvt ton som gick omkring i skogen. Älgkronan är ju av ganska unikt utseende. Taggar åt alla håll till ett antal av 24 st. Bedömningen om det är en sk. guldkrona skall göras i ett senare skede.

Efter grusvägen från Knaften mot Gravsjö finns ett backkrön som har  en tall av större modell. Den backen har sedan urminnes tider hetat Blodsugarbacken. Man kan ju undra vad som föranleder namnet!
Som ung, ca. 18 år, fick jag mig till livs en historia, eller kanske en skröna om bakgrunden.
En mycket mycket gammal man berättade att just där på den platsen brukade det hända märkliga saker. Dimmiga mörka höstnätter brukade jättelika blodiglar krypa upp ur den närbelägna tjärnen.Den vägen var ju för länge sedan bara en  gångstig.
Efter den stigen kom en man gående en höstnatt. Han hade besökt bekanta i en by en bra bit bort. Där hade han undfägnats med det elixir som är mänsklighetens gissel.
Nåväl, han hade gått länge, alla vet ju att promenader på skogsstigar i mörker och dimma är rätt krävande. Så mannen hade tydligen blivit trött och behövde vila sig.
Han hade satt sig ned lutad mot tallen och troligtvis somnat, kanske med hjälp av det intagna elixiret. Mannen vaknade aldrig mer. 
Sovande där i mörkret föll han offer för blodiglarna. Han hittades ett par dagar senare fullständigt tömd på blod. Det märkliga med den här historien är ju att efter denna händelse försvann blodiglarna.
Anledningen till detta är ju svårbedömt. Antingen tålde dom inte sprit eller så blev dom desorienterade och torkade bort någonstans, kanske i ett sandtag ellet liknande.

En mycket kall vinternatt hände något som har förbryllat mig en hel del. För ungefär 3,5 år sedan var jag ute och rastade vår terrier. Klockan närmade sig tolvslaget. Jag går där i dunklet mellan 2 gatlyktor.
Plötsligt stannar hunden till och börjar morra. Jaha tänker jag, det finns tydligen fler som tar nattliga promenader. Tar hunden och går fram till närmaste gatljus. Där stannar jag  i akt och mening att kunna se vem som kommer och kanske växla några ord. Hör nu själv det karakteristiska knarrandet av skor mot snö. Hundens morrande tilltar och han reser nu ragg. Ser ut som en rotborste. Knarrandet är nu så nära och tydligt att nu borde personen skymtas. Men ser ingen . Nu börjar även jag “resa ragg”. Det vill säga att håret på mitt huvud reser sig och toppluvan far upp. Hundens kaxiga morrande har nu övergått till ylande och han kryper ihop mot mina ben. Nu är knarrandet framme och det känns verkligen kusligt. Där under gatlyktan är jag som fastfrusen i marken och hör hur stegljuden passerar, går bortåt och så småningom tonar bort helt och hållet.
Står ganska länge kvar som förstenad. När hunden tysnat så tar jag mod till mig och beger mig skyndsamt hem.
Berättade inte denna händelse för någon förran det gått flera år. Har hört att det finns en dimension parallellt med oss. En dimension som vi inte skall varken se eller höra. Möjligen kan man någon gång förnimma att man känner  närvaron av något. Månne att det denna gång var något eller någon som klivit ur sin dimension av misstag. Tror kanske det var lika bra att det inte visade sig något som inte kan förklaras.
Om någon har erfarit något liknande ,lämna gärna en kommentar.`