Nu har jag kommit till vägs ände vad det gäller min bordtennisträning. Har våndats länge för detta blytunga beslut. Nyss fyllda 75, med ett knä som i det närmaste gett upp, så har jag ändå förstått att allting har ett slut. Känner mej som en svikare mot de två elever som som fortfarande “envisas”med att tro att jag fortfarande har något att lära dom. Det var faktiskt jätteledsamt när jag efter nyåret 2010 gav beskedet att det inte skulle bli någon vårtermin.
Ja tyvärr så blir det att titta i backspegeln i fortsättningen vad gäller pingis. Men har ändå hållit på med träning av ungdomar i 30 (trettio) år. Många hundratal har passerat min träningslokal under dessa år. Somliga har spelat en kort period på låg nivå. Några har däremot fortsatt länge och nått landslagsklass.
Och höjdpunkterna har varit många under dessa år. 1986/87 var jag lagledare för Västerbottens
flicklag. En oförglömlig helg i Njurundahallen i Sundsvall. När sista bollen var slagen stod vårt lag som svenska mästarinnor. I laget ingick min egen dotter Ulrika, samt två flinka flickor från Robertsfors, Viktoria och Lena. I finalen mot Skåne drog Lena ett tung lass med tre segrar.
Guld i elitserien för Öråns sk var också en höjdare. Men där behövdes förstärkning i laget. Klubben hade ju bara tre egna spelare. En sista höjdpunkt i detta inlägg. Forsdalaskolans bästa fyra som tog SM- guld år 2000. Hade tränat hela laget i ett år före tävlingen. Av det laget är det bara en spelare som fortsatt med pingis.
30 år är ju en ganska lång tid. Under klubbens och pingisens storhetstid var det verkligen “drag under galoscherna” Jag hade ansvaret för logiet på Tannbergsskolan. Torsdag före Lapploopen var jag klockan fyra på morgonen på Ansia Camping. Drog ihop 150 madrasser från stugorna, fraktade upp dem till Tbg-skolan ensam. Sedan på fredagkväll var det bäddning i klassrummen, men då hade jag en vältrimmad grupp till hjälp.
Men allting förändras ju med tiden. Pingisen i stort drabbades ju av en kraftig nedgång.
Klubbens styrelse fick nya kvastar som sopade annorlunda. Klubben för alla blev snart en klubb för få. De nya kvastarna sopade mest åt sig själva. En utländsk tränare införskaffades för stora pengar som inte alltid var vita. Efter några år var allt raserat. Pengarna borta och likaså de flesta spelarna. Det har varit sorgligt att se allt som jag varit med och byggt upp har försvunnit. T.ex Kommunmästerskapet för klasslag som jag startat och drivit framgångsrikt i 7 år är borta. Sista åren deltog 250 spelare från kommunens skolor. När min tränarkompetens helt plötsligt ifrågasattes fanns bara en sak att göra, lämna över till dom som kunde. Resultatet blev att KM lades ner. Största problemet, har jag förstått i efterhand, var att träningen jag bedrivit alltid varit gratis. För att få spelarna att betala 100 kr vid varje träningstillfälle direkt i fickan på tränaren var man tvungen att göra sig av med mej. Och det lyckades ju och nu får man skörda det som såtts. Som sagt var , det hinner hända mycket på 30 år.
Men minnena finns altid kvar. Och vill jag bättra på så är det bara att gå ner i träningslokalen i min källare. Väggarna är tapetserade med urklipp och vykort från alla ungdomar som varit här. Dessutom alla pärmar med resultat/protokoll från tävlingar/matcher.— Men saknaden får jag ändå lära mig leva med.
En av mina tidigare elever beundrar bilderna från bästa fyran år 2000.
Recent Comments