Fabuleringar från Knaften

Förr var livet och tiden indelad i före och efter älgjakten. För mig tog den tideräkningen ett plötsligt och inte välkommet slut. Just nu har det varit före och efter den 18:e maj. Saken är den att vid ett besök hos min husläkare kom han till den slutsatsen att jag nog borde remitteras till lasarettet för provtagningar. Proverna blev tagna och för en tid sedan fick jag ett a-brev och därmed en kallelse till kirurgläkaren. Bara jag såg brevet så uppfylldes jag av onda aningar. Hann  med många funderingar och tankar. Tyvärr så var dom flesta negativa. Så kom då den kvällen när jag skulle få svar på alla funderingar. Alla onda aningar besannades. Och jag trillade ner i den grop som jag i tankarna redan grävt.
Nu har en tid föflutit och jag har fått lite distans till det hela. Jag är snart helt uppe ur gropen och ser ganska ljust på tillvaron. Tänker på läkarens tröstande ord: du är ju inte ensam som drabbats.

Och det ligger nog något i det han sade. Vid närmare eftertanke så borde jag nog vara mycket tacksam. Runt omkring så finns det betydligt yngre människor som drabbats oerhört svår. Och för många är det bestående livet ut. Så för mig skall det nog inte bli några större problem. Vad som krävs är att man skall vara optimist och även ha en stark tro på de möjlighet som finns.  Men om vår herre tycker att min jordevandring skall avslutas hjälper nog inte alla de medikamenter som finns till gängliga. Den som lever får se, som ordspråket säger.

För oss börjar Woksäsongen när vägen till Vimyrdammen är upptorkad. Så söndagen den23:e april var det dags. Hade några dagar tidigare kollat att vägen var torr. Ringde ett par goda vänner som gärna kom till oss där vid fikaplatsen.  Det var en lite gråmulen dag med en pinande nordanvind, som svepte längst med hela Vimyren och mot Wokplatsen som ligger helt öppet vid vattnet. Vis av tidigare tillfällen så packade jag ned en del extra tillbehör. Förutom ved tog jag med en presenning,  yxva, järnspett och järntråd. Jag och hustrun åkte iväg två timmar före utsatt middagstid. Högg några störar som¨skulle hålla presenningen uppe. Det kom ett par riktiga stormbyar när vi skulle hänga upp vindskyddet, det blev liksom ett jättesegel som drog iväg med oss. Men efterhand mojnade vinden lite så vi lyckades skärma av platsen.

Här efter myren kommer nordanvinden.

Nu är vindskyddet färdigt och elden brinner i en rostfri tunna från en tvättmaskin, perfekt att elda i.

Gästerna anlänt och wokningen är i full gång

Lagom till maten så tittade solen fram mellan molnen. Innanför avskärmningen blev det riktigt varmt och skönt. Nog med mat hade vi med oss så vi blev tämligen mätta och belåtna. Efter kaffe och lite fågelskådning var det dags att ta ner vindskyddet och åka hem. Men en trevlig dag var det så den kommer nog att upprepas flera gånger i sommar

För drygt 50 år sedan var jag och min bror Sören  på en hjortronplockning som saknar motstycke. Vi hade hört talas om en myr, belägen på gränsen mellan Lycksele och Fredrika kommuner,  på ca 530m  höjd ö.h.  Vi gav oss iväg till närmaste bebyggda plats som var Vargträsk.  En by i södra delen av Lycksele kommun,  på vägen mot Örträsk.  Från Vargträsk var det sedan en timmes promenad upp till kronoparken Vargen där Storlysarmyren var belägen. Sträckan var ungefär 5 kilometer fågelvägen.
I den gamla goda tiden fanns det alltid stigar som var väl upptrampade och lätta att följa. Stigen vindlade fram genom i stort sett orörd natur, förbi skogstjärnar och runt bergknallar.
Det var en stimulerande promenad genom naturen ,och efter en timme var vi uppe och började se oss omkring. Nog hade ryktet talat sant. På de vidsträckta markerna där uppe fanns det hjortron i oändlighet. Vi hade två stycken tolvlitershinkar vardera som vi började fylla. Under plockniningens gång så flyttade vi oss runt i markerna. Plötsligt kom vi fram till en liten glänta  där det på en begränsad yta fanns hjortron som var stora som pingisbollar. Ja, det kanske hörs som en skröna  men ganska nära  pingisbollar i alla fall. Efter rätt många timmar var hinkarna fyllda och då var det hemfärden som gällde och jag kan försäkra att det kändes i både armar och ben innan vi nådde Vargträsk.

  Några år senare var jag ock en kamrat, Erland, upp till myren. Det var i senare delen av augusti och vid halv elvatiden på kvällen så det var skumt. Det hade regnat mycket en tid så småbäckarna  var välfyllda med vatten. Jag lyckas dratta i en bäck och blev genomblöt till midjan.
Väl uppe på myren så hängde dimman tät och allting var genomblött och det droppade vatten från granarnas grenar. Vi tog skydd under en jättegran med mycket yvigt och tätt ris. Fick så småningom till en riktig brasa.  Där var vi väl skyddade och i den behagliga värmen  torkade kläderna. Halv tre på morgonen hade det ljusnat så pass att  bären kunde urskiljas.  Då var det  bara att fylla hinkarna.
Har vid en del tillfällen senare följt vänner och bekanta upp till Storlysarmyren och alltid funnit bra med bär. När vägen mellan Vargträsk och Baksjöliden/Fredrika blev färdigbyggd så blev det också närmare att gå.
Med tiden kom omfattande skogsavverkning igång på kronparken. Möjligen kan detta ha påverkat förutsättningarna för hjortronen för tillgången blev så mycket sämre att det lönade sig inte med den ganska långa resan. Men som sagt, alla speciellt äldre vet ju säkert att det var annorlunda förr, eller hur?

Om någon undrar varför det inte kommer något nytt på min blogg så beror det nog på att jag har hamnat i en  formsvacka. Efter den 18:e maj vet jag om jag någonsin kan kravla mig upp. Lovar att höra av mig sedan jag varit till överläkaren på kirurgen. Så hav tålamod ett tag till.