Fabuleringar från Knaften

Nu skall det äntligen bli av det som jag påbörade för ett bra tag sedan. Hästen betydelse för landsbygdens jord och skogsbruk förr var ju  livsviktig. Minns ju från min tid i skogsarbetet under 40/50-talets vintrar att det var enorma mängder virke som med hästars hjälp fraktades till älvarna.  Vid större avverkningar kunde det vara upp till 4-5 hästar som deltog i transporterna. Alla hade olika klang i klockorna så man visste alltid vilken kusk som var i annalkande. Tufft jobb för hästarna men det var ofta stora starka ardennerhästar. Jordbruket var ju också helt beroende av hästens hjälp. Så småningom kom dock traktorer att ta över hästarnas jobb. Första gången jag såg en traktor i slåttern var ungefär i årsskiftet49/50. Det var en granne som kopplat en slåttermaskin, avsedd för hästar, bakom en traktor. Ett långt och svårmanövrerat ekipage som inte var helt problemfritt. På slåttermaskinen satt grannens son och skötte upp/nedfällning av slåttermaskinskniven. Plötsligt fastnade en träpinne i kniven och det blev tvärstopp. Slåttermaskinen välte och sonen flög genom luften men klarade sig turligt nog oskadd.

Vad gäller tidpunkten för traktorer i skogen hade jag inte en susning, Men visste att piojärer på den sidan var bröderna Sjögren från Granträskliden. Så jag slog en “pling”till Ruben och han bekräftade att dom var dom allra första inom Lycksele kommun som började använda traktor i timmerkörningen. Och det 1954/55.
Efter denna historik så kommer jag då äntligen till den  aktuella situationen av hästarnas användning i dagsläget. Har ju hört att Knaften är en “hästarnas by”och att det skall finnas ungefär 35 stycken med anknytning till byn. Så jag tog kameran och åkte i väg på en rekognoseringstur. Första anhalten blev stall Grynet där en stolt ägarinna, den motorcykelåkande barnmorskan Marita Birgersson, visade upp sitt nyförvärv.

Nyförvärvet på bilden är hingsten Manzanillo 5 år och direktimporterad från Spanien. Används för närvarande till en del avel , men är även mycket lämpad för dressyr.

Manzanillo ute på grönbete med en blivande “fästmö” i hagen bredvid, men det verkar vara bäst att äta först.

Här är återväxten säkrad. Detta är stoet Euforika 13 år med sin avkomma.

Nästa anhalt blev stall Underbacken. Där hittade jag Mona Gidlöf och Sara Gustafsson med sina islandshästar.

Snälla och snygga hästar som kanske gillar att bli fotograferade.
Från väster är det Ruda och sedan Krummi. De två ägs av Mona. Längst till höger står Saras Litla
Stjarna. Isländska namn och inte felstavat.
Tidigare i höst hade vi ju ett par frostnätter. Passade då på att fota några av Evelina Jonsons hästar som nog tyckte att det var skönt att ta på sig ytterrockarna när det börjar bli lite grinigt väder

Ja detta är bara en del av de hästar man kan se när man tar en tur genom byn. Är tämligen övertygad om att hästbeståndet i dag är betydligt större än när Knaften blomstrade som mest som jord/skogsbruksby. Hästen i dag är nog mera till för fritidsaktiviteter men den har också stor betydelse för att hålla landskapet öppet. Men nog saknar jag “plingandet “ från hästklockorna som det var förr. Att det skulle bli problem med flugor som någon kanske trott har jag inte märkt ett dugg av. Har ändå haft hästar så nära huset som 30 meter, men inga som helst obehag. Det är bara trevligt och så kanske barnbarnet på 2 år kan få titta lite närmare.

Måste lägga in en bild som är tagen en kväll i augusti. I skymningsljuset vet man inte riktigt vad man ser. Kära läsare av denna spalt , vad ser ni? Bilden är tagen ca 1,5 km från Knaften City.
PS. Den som vill läsa Maritas hemsida är adressen: www.hingst.n.nu

1974/75 hade de flesta av våra grannar i Riksbyggens insatslägenheter flyttat och byggt egna/köpt färdiga. Vi började också fundera på  det faktum att ett hus på landet vore nog trevligt.
Så sommaren –76 föll valet på Knaften av den anledningen att det fanns skola,post och affär. Slutet på maj drog vi igång med schakten. Till september flyttade vi in. Det mesta var då klart. Men att bygga ett lösvireshus på 230m2 är ett ofantligt omfattande jobb. I alla fall så laserades hust grönt och vindskivor /foder jordbrunt. Min fru skötte all målning och tapetsering och jag spikade natt som dag nästan. Det har nu gått 34 år Och har endast bättrat södergaveln  för ca10-12 år sedan. Sidorna som ligger i nord/öster ser ut som nymålade. Skulle nog  kunna tänka mej att att ha dom sidorna som dom är men det kanske ser lite komiskt ut. Således har vi nu målat lite längre än som var meningen från början. Vi tänkte ta framsida och gavel som har söderläge och är mest plågade. Men det blev en extra sida så till sommaren är det bara den låga övre sidan. Fördelen med att ha laserat första gången är att det finns inget som flagar, så det var bara att köra på. En viss färgändring har också skett vilket jag tänker visa med bilder.

Denna bild visar originalfärgen.

Här är “nya” huset, rätt så stor skillnad färgmässigt.

Som sagt om det nu dröjer 34 år till nästa målning  har jag hunnit bli( måste hämta miniräknaren)
110 år. Då är det väl frågan om jag inte måste anlita en målare, för det har kännts lite darrigt att vara på stegen nästan 6 meter upp i luften vid målningen av gavlarna. Men den ryske stavhopparen Bubka hoppade lätt över 6 meter. Men å andra sidan så hade han väl inte hunnit sätta någon färg när han passerade.

I dag har det varit en riktig arbetsdag hemma. Har putsat 4 stora nymålade fönster i rummet. Avlägsnat målarfärg samt klister efter tejpen. Hängt tillbaka persiennerna(vilket var en frestelse)

Sen blev det en snabbresa in till tätorten ( höll begränsningen)för inhandlande av tätningslister och dammlister. lika bra att fixa allt med en gång. Sen städning av rummet för det blev skräp över från skyddsremsorna på listerna. samt massor av begagnat hushållspapper efter fönsterputsningen.

Medan vi har målat hus och fönster så har tvätthögen vuxit till sig rejält. Ett par timmars mangling och strykning vidtog. Under tiden spelar jag min favorit – cd. En Klaus Wunderlich—In then Miller mood. Med sådana fina låtar som In The Mood, Mooligt Serenade, Chattanooga Choo Choo med flera. När jag går upp helt i arbetet spelar jag samma skiva om och om igen. Femte gången jag trycke igång samma cd då kröp hunden in under sängen och kräktes. Han vägrade komma fram, men när jag väl bytte skiva då kom han fram och såg  lite nöjdare ut. Då förstod jag att även en vovve kan ha åsikter om musikupprepning. Vet sedan tidigare att en hamiltonstövare “sjunger” ljudligt till dragspelsmusik. Den  kanske tycker som Sten Broman. Hans inställning till dragspel var ju vida välkänt.

Nystädat ett tag i alla fall.

En nöjd Milou väntar på att få en bit godis.

Denna bild är sedan i lördags när målerskan färdigställde fönstren.

Vi har börjat måla om huset. Ett projekt som skall avslutas till kommande sommar.
I lördags var jag uppe på taket över gången till lusthuset.Solen gassade och svetten rann i strida strömmar. Skulle måla vägg, vindskiva och inklädnad förbi lusthuset, en sträcka på ca. 4 meter.
Svårt att hålla sig kvar där uppe men till slut var målet målat. Tog mig ner och började tvätta av händerna för vi skulle till stan på middag. Plötsligt upptäckte jag att hörapparaten var borta. På goda grunder misstänkte  jag att den försvunnit när jag var uppe på taket. För när man svettas mycket har den lätt för att halka av. . Misstänkte att den följt med när jag drog av tröjan och slängde ner den, men inte.  Klev upp igen och kollade, men ingenting syntes till.  
 
Vi sökte och sökte, utomhus och inomhus men ingen hörapparat. Efter flera timmar var vi tvungna att åka, och jag gav upp hoppet atta hitta den.
Nu kommer upplösningen snart. Vi är ju fodervärdar åt en katt som heter Jing. Den katten är en hejare på att jaga råttor. Så fort det piper till i gräset är råttan fångad. Under sommaren har det fångats dussintals, och stolt bär Jing alla råttorna till bron liksom för att visa hur duktig hon är.
Söndagmorgon var jag ute med Milou på den vanliga rundan. När vi återvänder och kommer fram till bron ser jag att hunder nosar på något. Går fram och kollar och där vid bron ligger min hörapparat. Jing har ju varit ute under natten, och tydligen hört pipet från apparaten och i vanlig ordning lagt den pipande tingesten vid bron. På den lilla ca 3cm långa plastslangen kan jag se märken efter Jings tänder. Så det ingen tvekan om att katten har gjort rätt för den mat som den får. Och jag slipper åka till hörcentralen och komma med någon krystad förklaring om vart mitt extra öra tagit vägen. Och slipper säga va, vadå, hör inte eller säga fel svar.

Har väl aldrig någonsin förr trott att en levande varelse, vid sin död, skulle kunna återvända i en annan skepnad. Men i många år har jag funderat på om det ändå är möjligt. När min blandrashund Hobbe blev så sjuk att det inte fanns något hopp längre var jag tvungen att förkorta hans lidande.

Hobbe var en jättesnäll hund. Kunde till och med umgås med katter.  Medan han var valp togs han väl om hand  av tvillingarna Susanne och Carina när dom kom för att träna pingis.
Nåväl, Hobbe begravdes på djurkyrkogården strax bakom garaget. Detta skedde  i början av mars 2001 (8804-0102) Några månader senare när vi kom hem efter ett besök i stan stod en padda av större format upprest mot ytterdörren i markplanet. Den uppförde sig så som om den ville komma in i huset.

 
Sedan den dagen har denna padda alltid funnits i närheten av huset, på de platser där Hobbe brukade gå omkring och nosa. Klicka på bilden och titta närmare på detta djur. Bilden är tagen den 31 juli i år, drygt 12 år efter första gången som paddan visade sig. Skenbart är det samma djur som visade sig första gången. Tycker mej känna igen Hobbes bedjande blick, den som han hade när han blev obotligt sjuk. Kan det vara Hobbe som går igen?

Här är Hobbes sista viloplats.
Kära läsare av denna sida. Är detta möjligt eller omöjligt? Kom gärna med en kommentar eller tyck till.