Torsdagen den 28:e hade min hustrus Psoriasisförening en sammankomst i Lycksele. Det skulle bjudas på väldoftande fisk från havet, riktig mandelpotatis samt sedvanliga tillbehör. Inbjudan gällde “med respektive” så jag tog chansen och följde med. Och det blev en verkligt minnesvärd kväll. Maten var utsökt och tiden bara rann iväg i ett mycket trevligt sällskap. Händelser, nya som gamla koms ihåg och ventilerades. Men även det trevliga har en ände och det blev dags för uppbrott. Med ett fint minne åkte vi hem.
Hemkommen strax före 22,00 så tände jag en brasa i kaminen. Sedan hann jag se dagens dubbel.
Kollade mejlen,nej inga nya, tittade på statistiken på bloggen, rätt så många besökare.
Så var det dags att närma sig sängen. Tittade på text-tv elitseriehockey och Skellefteå, med ett par Lyckselesöner i laget hade vunnit igen. Slog över tv:n på musikkanalen med bara gamla fina låtar och hoppades på en stunds sömn. Efter den obligatoriska kvällsbönen, det är viktigt att ha en tro, slumrade jag in någon gång fram emot halv tolv.
Vaknade halv ett, dags för första avkylningen, det är behandlingens avigsida. Upp och gå en runda i köket. Så fortsätter det sedan varje timme. Halv fyra är sömnen helt borta. Tankarna far runt som en barkbit i en yster vårbäck. Framemot halv fem känns det äntligen som om sömnen är på väg.
Precis när jag skall somna hör jag ett välbekant ljud och något som nosar i mitt öra. Jovisst, det är katten Jing som spinner belåtet och puffar på mig. Det är dags för mat förstår jag för katten ger aldrig upp. Slumrar en stund och sedan skall katten ut. Snart är klockan sju så det är lika bra att gå ut med hunden och samtidigt hämta tidningen i brevlådan. Långt ifrån utvilad men ändå tacksam för att de livsviktiga delarna i kroppen fungerar som de ska. Vissa sviter efter skogsarbetet i unga år bråkar också ibland, så även i dag men det spelar mindre roll. Sitter nu med en het ärtpåse bakom ryggen när skriver detta. Ja så är det med behandling. Ingen behandling= ett behagligare liv men hur länge?
Det svaret får jag nog aldrig men den dag biverkningarna kanske ger med sig är jag säkert nöjd
Som sagt var, natten vill jag helst glömma men minnet av kvällen vill jag behålla.
-
29Okt
Tags: Diverse
-
26Okt
I kväll har jag varit till staden med guldglans och lyssnat på den fantastiska ViKun kören.
Ett 30-tal sångare som med verkligt synbar glädje framförde olika låtar bl.a. en från Chess. Kören som funnits i tio år leddes av den eminente Anders Eriksson. Pianist/trumpet virtuosen Stig Andersson var även riktig lirare. Anders och Stig genomförde även ett par så kallade flygande byten till publikens förtjusning. Synd bara att inte fler Lyckselebor kommit till denna mycket hörvärda sång/musikstund. När jag satt där i Templet så kom jag till insikt om att just den lokalen gick jag och läste för gamle Prosten Berlin år 1947. Som sagt en verklig hörvärd stund och dessutom på publikplats omgiven av sköna “lejdis.”Tags: Diverse
-
26Okt
Den bröt som jag minns bäst var den från slutet av 40-talet. Den tiden var uthållningen* utlagd på privatpersoner som lagt ett vinnande, lägsta, bud till flottningsföreningen. Mitt för Halvvägsberget, nedanför Lillselet (ca 1,5 mil fågelvägen söder om Lycksele) fanns en trång passage som kallades ôgern. Med en stenkista på ena sidan av älven och en hög backe på andra sidan. Där hade några jättestockar, som det fanns gott om förr, kilat fast mellan några stenbumlingar. Vattnet från Vinlidendammen räckte ju inte till kontinuerligt högvatten hela flottningstiden. Så ibland blev det några dagars stopp för att bygga upp ett vattenförråd igen. Det var under ett sådant stopp som dom stora stockarna fastnade. När sedan vattnet släpptes på, och innan det hade nått rätt nivå, så hann det komma mera virke och fastna. Så var bröten ett faktum. Allt virke som bara kom och kom packades ihop i en enda röra. Vattnet steg och trängde in i skogen. Min far som hade uthållningen kallade på hjälp. Att lossa bröten för hand var inte att tänka på upptäcktes snart. Det blev det sedvanliga med dynamit. Men det gällde ju att hitta rätt plats för laddningen. Efter några salvor där det regnade splitter från virket så började bröten röra på sig.
En av gubbarna, från Rödingträsk, hade av någon anledning hamnat på “fel” sida om älven. Han försökte att springande /hoppande på virket att ta sig över . Men med den goda fallhöjden i älven så accelerade bröten snabbt och mannen fick avbryta sina försök. Det var ett fantastiskt scenario att se denna mer än kilometerlånga bröt av virke fara nedför älven. Stockar på 5 meters läng virvlande runt, ibland på högkant. Träd som stod nära älven sopades med. det visade sig sedan att hela bröten hade stannat upp precis när den passerat nedre gränsen av uthållningen. Så den blev någon annans elände.* Uthållningen= En given sträcka efter älven där en eller flera man för en given summa pengar åtagit sig att hålla älven öppen. Samt att när”sladden”kom, d.v.s. slutstädningen efter älven,skulle det inte finnas brötar eller virke kvar på torra land. Som vanligt den tiden var det mycket slit för liten peng. Om vattenståndet var någorlunda jämnt hela tiden var allting lättare. I detta fall var sträckan Mörkforsen (närmare Bratten) och till Överselet ( ner mot Knaften), en sträcka på ca 4 km.
Själv var jag bara med som åskådare, och mannen som hamnade på fel sida kom nog till rätta även om jag inte minns hur.
-
25Okt
I somras när vår son och hans familj hälsade på oss gjorde vi en rundtur i de närmaste omgivningarna.
Bl.a. så besökte vi Vimyrdammen* och den fikaplats som är anordnad där. När vi kom ner till den gamla dammen så kom en del minnen över mig. Skall därför återge en del från just denna damm. Men först några fakta.
Vimyrbäcken*, belägen inom Lycksele kommun, är ett litet biflöde till Vänjaurbäcken som i sin tur är ett lite större biflöde till Öre älv. Längst upp i bäcken finns således den numera nedlagda Vimyrdammen.
Under 1940- talet var min far dammvakt under något år. Så fort snösmältningen tog fart då skulle “dammet slås igen”. Sedan när det började fylles gällde det att ha bevakning dygnet runt.
För om det plötsligt blev fullt och började rinna över så skulle ju dammbanken skära av. Detta hade hänt en gång tidigare. Det sades att dåvarande vakten hade tagit sig en tur till ett “tjädervin”(spelplats för tjäderfågel) för att skjuta en tjädertupp. Under den tiden kom plötsligt massor av vatten och dammet blev överfullt.
Men i god tid innan det var dags att slå igen dammen så skulle allt virke, som var avlastat på myren, inringas men bommar. Det var ett slit att rulla ut alla stockar och sedan skulle ju mängder av bomkoppel bäras ut. Järnkättingar med liknande stora spikar som slogs fast i stockändarna.
När det någon gång var riktig skare så kunde man använda sparkstötting och allting blev mycket lättare att utföra. Annars var det plumsa i meterdjup snö/åka skidor.
När det så småningom fanns tillräckligt med vatten så startade flottningen. Från en större by nedströms Öreälven kom ett gäng flottare med ett mustigt språk. Jag fick åka skidor från Myrliden de ca 4 km med mjölk till flottargänget som samlats i dammvaktskojan. I den lilla kojan med fyra britsar kunde det ibland övernatta 11 personer.
När flottningen nerför (sladden) började så åkte en del flottare båt., medan resten fick plumsa fram i djup snö och vatten. Men på den tiden var det inte vanligt att gnälla utan alla var vana att hugga i . Nog om detta, efter lunchpaus och “hem till gården” skall jag lägga ut några bilder.
Dags igen.
Här var det en stund av minnen om hur det var när flottarna sprang på ishala bryggor för att slita och dra i virket bland alla isflak. Det inte alltid så lätt att få ut virket genom den smala slussen.
Stockarna i dammen vevades upp/ner för hand. Så långt man kan se på denna bild var det så kallade dammvattnet. Närmast dammen var säkert minst 3 meter djupt.
Närbild på stoppklacken. Det var väldigt viktigt att den låg på kuggarna när dammstocken skulle dras upp. För tappade man taget på veven slog den bakåt med våldsam kraft.
Ena sidan av fördämningen.
Numera är här ett viltvatten med ett rikt fågelliv
*På vissa kartor används ordet Videmyren /Videmyrbäcken -
24Okt
Äntligen kan jag visa bilden på blandrashunden Hobbe efter återkomsten. År 2000 blev han ju som redan omnämnts svårt sjuk. Eftersom inge räddning fanns var jag tvungen att förkorta lidandet. Ett par månader efter hans frånfälle så stod denna padda upprest mot nedre ingångsdörren. Man kunde tydligt se att den ville komma in. Sedan dess har denna padda vandrat runt huset i Hobbes spår varje sommar. Sommaren 2010 var min son hemma och när Paddan visade sig blev det en fi bild. Man kan känna igen de sorgsna ögon som Hobbe hade sedan han blev sjuk. Hobbe var för övrigt tvillingarnas favorit , dom turades om att sköta om honom mellan träningspassen.
Så här kompis var Hobbe med katten.
Recent Comments