Det var den sommaren 1949 som jag tillträdde tjänsten som bonddräng.* Efter bärgad skörd var det dags för höstplöjning. Detta skedde ju som vanligt var på den tiden med hästdragen plog.
Det var ett ganska hårt jobb, även för den som skulle hålla i plogen. Om det tog tvärstopp i t.ex en sten så orkade man inte hålla ner handtagen på plogen utan åkte iväg som en vante.
Efter ett antal dagar gjorde min några år gamla höftskada sig påmind. Blev sängliggande med ganska hög feber. Mina föräldrar som bodde 16 mil bort kom ner, även läkare tillkallades . Diagnosen var att det kunde vara barnförlamning ( polio heter det numera). Det blev att åka ambulans de 6,5 milen till Umeå. Hamnade på avdelningen för barnförlamning men inkvarterades i korridoren eftersom diagnosen inte var vetenskapligt säkerställd. Kallt var det i korridoren så jag frös för det mesta. Men det kanske var bra att härdas för kommande kalla vintrar. Kunde i alla fall se tallarna utanför fönstret där det var många ekorrar. Dessa små djur; som jag bara värderat i kronor och ören, blev nu mina små “vänner.” Efter några dagar med undersökningar blev jag förklarad fri från den förmodade barnförlamningen och förd till Robertsfors sjukstuga.
Efter en vecka var det dags att återuppta arbetet. Sju dagar i veckan från tidig morgon till kväll.
Lediga dagar var inte uppfunnet då. Tänk om det funnits en traktor på gården. Tyckte liksom att det tog en evighet att åka till kvarnen belägen c. 8 km bort, med häst och lastvagn med järnskodda hjul. Men trots det ganska hårda jobbet 7 dagar i veckan fanns det ju en fritid. Kvällar och nätter
var ju tillgängliga för diverse ut flykter. Men det får bli en senare historia
*Platsen för drängjobbet var belägen mellan Överklinten och Robertsfors och 2,3 km rakt in i skogen. Med andra ord ett enstaka ställe.
-
30Nov
-
29Nov
Kylan börjar kännas lite besvärande. Så i dag när det var en tillfällig lindring passade jag på att åka till staden för att förstärka långkallingförrådet. Samt ordna en del andra hopsparade ärenden.
Innan jag åkte hem tittade jag in på kupan. Där kom jag i samspråk med en man som jag aldrig sett tidigare. Men det ringde en pytteliten klocka när jag hörde hans efternamn. Efter att ha rotat i minnesbanken en stund så säger jag till mannen:* Du förstår att i slutet av 1950-talet så var vi fyra man som körde timmer i tvåskift åt dåvarande Domänverket. Vi hade en liten bandtraktor, kletrac oc 3, som dragare.
Vi bodde i kojan “lilla Holyvod” nere vid Öreälven. Det var i mars/april och det var 30 minusgrader varje natt och morgon. I andra skiftet fanns en körare med samma efternamn som du, och så nämnde jag förnamnet. Men det var ju min far säger mannen som jag samtalar med. Pappa har berättat för mig om detta fortsätter han. Om hur kallt det var , hur vattenhinken som stod i köket hade ett lager is varje morgon, hur man kunde se stjärnorna på natthimlen mellan väggblocken. Även hur det kunde hända att håret frös fast i ytterväggen om man låg för nära med huvudet.
Jag har under åren som gått ibland undrat var just den timmerköraren tog vägen. För när de sista stockarna var transporterade ner till älven så skildes vi åt. Nu rätades frågetecknet ut och jag fick utförligt veta vart körarkompisen tagit vägen. Tyvärr så hade mannen avlidet för ett par år sedan. Men det var ändå trevlig att få veta vart han tog vägen .Ja så är tyvärr livet ibland, man ses en gång och aldrig mer. Därför gäller det att göra det bästa av varje situation.http://www.knaften.se/2008/02/03/iskalla-minnen/
*Om just denna timmerkörning och kalla vår finns tidigare skrivet om i min blogg -
28Nov
Ja så var det dags för första advent igen. För min egen del är det för sjuttiofemte gången. Eftersom jag föddes den sjunde december hade redan advent infallit det året. Det är alltid en mängd av pyssel inför just denna helg. Från barndomen har jag dock inget speciellt minne av detta. Men på senare år så börjar det redan torsdag/fredag. En mängd adventsstakar och julstjärnor plockas fram. Alla glödlampor skall kollas och nya skall inhandlas. Något snille har ju sett till att nästan alla glödlampor har omvandlats till dyra lågenergilampor. Men när det är klart så ser det ju onekligen trevligt ut, och energibolagen gnuggar säkert händerna för varje extra kwa som förbrukas. I dag som är fjärde söndagen före juldagen tänds också första ljuset i den fyrarmade ljusstaken. Och följden av detta kan tyvärr läsas om efter en hel del bränder. Kvarglömda ljus är en pina samt att det saknas en hel del brandvarnare. Så kolla alltid en extra gång innan ni lämnar huset/lägenheten. Seden med adventsljus är från 1930-talet i mina ögon är det ett ganska nytt påfund.
I går lördag var jag bisittare på Röda Korsets kupan. Men det var inte bara att sitta, koka kaffe, plocka fram saker bl.a. Öppet mellan elva och fjorton så det var ju överkomligt. Eter stängningen åkte vi förbi Tyra 3 som bjöd på te och enormt gott hembakt bröd. Nu får det vara slut för denna gång. Det är dags att bänka sig framför teveapparaten och hålla tummarna för Kalla i jakten på Björgen. Kära läsare, ha en bra söndag. -
26Nov
I går torsdag var det dags igen. De sex månader som gått sedan första sprutan har varit allt annat än behagliga. Men ändå, efter pryandet var det bara att traska iväg till vårdcentralen* för spruta nummer tre. Själva proceduren med sprutan tar ju bara en minut. Men eftersom man ligger ner under appliceringen så passar man på att ligga kvar en stund . En snäll och rar sköterska måste ju stå kvar och höra på när jag klagar på alla hemska biverkningar och rent allmänt tycker synd om mej själv. Men sedan jag kom hem så kollade jag på nätet om biverkningarna av denna sorts injektion.
Men “hovvaligen,” om det bara blir det som plågar mej nu så har jag tydligen sluppit lindrigt undan.
En tanke som slagit mig sedan jag läst på är att det hade nog inte varit så dumt att börja läsa på om allt som kunde hända. Sedan hade man kunnat överväga om det var värt det eller inte men denna behandling. Men när, eller om, olustigheterna tar slut kommer jag nog trots allt vara nöjd. Har bestämt mig för att försöka stå ut i ett år. Då inför den femte behandlingen måste nog göra en ny bedömning om fortsättningen. Av oss tre syskon har alla tydligen dragits med denna föga avundsvärda gen. Min syster gick bort många år för tidigt. Vill väl inte säga slarv men olyckliga omständigheter gjorde att sjukdomen upptäcktes för sent. Den sjukdomsbild som då följde sitter som en tagg i mitt hjärta och har nog haft en viss betydelse när jag själv ställdes inför faktum.
*Varje gång jag svänger ned mot Stenbergska minns jag alltför väl när jag körkortslös och med obilvana körde in likbilen i snövallen. (Läs blomsterhandlarens springpojke)Tags: Diverse
-
22Nov
Som omväxling till kaksnacket skall jag titta lite bakåt i pingishistorien. I den gamla goda tiden, långt långt innan dom nya kvastarna sopat bort allt.
Året var 1985, datumet 23-24 mars. Den tiden hade Öråns SK många dugliga ledare och en hel del duktiga pingisspelare. Nämnda datum åkte vi över till Mo I Rana med en busslast spelare och medföljande föräldrar. Med andra ord en riktig familjeresa. Målet var att deltaga i i Bergen Bank Cup som klubben fått inbjudan till. Inkvartering skulle ske i en skola nära tävlingslokalen.
Resultatet av tävlingen blev att av 12 klasser vann Örån 10. I Ranabladet måndagen efter kunde man läsa “mest Örån i Bergen Bank Cup”. Urklippet sitter för övrigt i mitt pingisrum i källaren. Det var tre flickor från Knaften* som deltog och vann allt som gick att vinna.
De bestående minnena förutom resultatet var att tävligsledaren satt uppe på estraden vid ett bord och kedjerökte. Ibland kunde man knappt urskilja honom i rökmolnet. Och så var det pizzorna som serverades på ett matställe. Lördagkväll var nämligen hela truppen ute och åt. Största modellen av pizzorna var en halv meter i diameter. Man fick inte hellre kniv och gaffel utan allt var färdigskuret i rätt så stora “tårtbitar.” Men det fungerade lika bra. Visst är det märkligt att den resan känns inte så långt borta, ändå är det drygt 25 år sedan. Det är fasligt vad tiden rusar iväg.* En stadspojke som vann 2 klasser har flyttat till byn och bor nu “på svidja”mitt emot det som en gång var poststationen.
Kan inte visa någon bild från tävlingen men det var ju en bussresa så det får bli en bild av –just det, en buss.
Recent Comments