De utlovade träleksakerna från längre sedan än förr kommer nu på bild.
I min ungdom för drygt ett halvt sekel sedan, skulle ev. leksaker tillverkas hemma.
De som nu visas är en spôrnapet och en pinnfis. Så hette det i alla fall på min sida av kommunen. 
Den till vänster är alltså spôrnapeten. Man tar den smala biten upptill, mellan tummen och pekfingret, och sätter rotation på den runda träbiten. Man kunde tävla om vem som kunde få den att snurra längsta tiden. Går även bra att såga av en trådrulle på mitten, och snickra till en träpinne som passar i trådrullens hål. Då får man också en snabbtillverkad spôrnapet.
Det fanns en liknande anordning som kallades lickstupet, men den drog man igång med ett snöre. 
Här snurrar spôrnapeten så intensivt att den nästan försvann ur bild. 
Den lilla trästickan som ligger på tändsticksasken är en pinnfis.
I början av min tid i skogen så var det något man fixade till . När man satt vid stockelden och väntade på att maten skulle sjunka så tog man en kvist och snickrade till denna tingest. Satte man riktigt snurr på den gav den ifrån sig ett “visslande” ljud. Var man riktigt duktig så fick man fram olika tonarter. Men det var då det, har haft lite problem att få ljud i den nu. Men man bör också ha någorlunda god hörsel för ljudet är ganska högstämt.
januari 17th, 2012 at 10:33 f m
Ett minne kommer upp. Morfar Nils gjorde en ”spörnapet” när han hälsade på en gång i Tannflo. Jag har trott att detta namn som finns i mitt minne skulle ha varit en missuppfattning..
januari 19th, 2012 at 12:53 e m
hmmm…Nisse!
tror ändå att jag är en pinnfis enligt jämtsk/ västerbottniskt uttryck:)
”Pinnfis
Pinnfis s.
Indevid som flyger och far i tid och otid är utan rast och ro, tillika nyfiken.
Jämtland, Ragunda sn. ( på gränsen till västerbotten….)
januari 19th, 2012 at 3:27 e m
Har provat på pinnfisen men inte blev det nåt ljud inte! Har väl huggit för lite träd i mina dar…