1947 började jag min timmerhuggarbana på kronoparken Örålandet. Ett par år senare var där ett hygge på över 100 hektar. Vadå ensam? Nej självklart hade jag inte ensam åstadkommit hela detta kalhygge. Runt 50- talet skulle då detta hygge brännas. Jag och en granne hade utsetts till att sköta tändningen. Vi fick varsin fotogenspruta, med pumpanordning, som rymde 20 liter. Denna spruta var som en eldkastare när man pumpat upp trycket. Den bars på ryggen som en ryggsäck och den läkte så där lagom att skjortan var blöt hela tiden. Hygget var kvadratiskt med ca kilometerlånga sidor. Man började alltid med att bränna av sidan mot vinden, för att minimera risken för att elden skulle sprida sig i fel riktning. Ett ganska hett jobb och med all den besvärande rök som låg på under de timmar det tog. Sedan var det att traska vidare runt hygget för att tända i medvind. Det tog nästan hela dagen innan det mesta var tänt. När det mesta var bränt fick de flesta av personalen gå hem sent på kvällen. Men jag och några tappra till fick uppdraget att patrullera runt hygget hela natten. Det var ganska sent på hösten så det var mörkt. Men det var en fördel då såg man lättare var eldhärdarna var. Klockan nio dagen efter fick vi avlösning . Då hade vi så att säga varit i elden i 26 timmar. Men det klart vi fick ju betalt . Men det var skönt att få gå hem och byta de fotogenstinkande kläderna. Och många dagar hostade man av all rök man fått i sig.
Kanske det var början till det som påstås vara KOL.
-
23Feb
-
09Feb
Pratade häromdagen med en viss person som tyckte: Ringa det är ju antikt, det skall vara mejl, msm eller sms. Kom då att tänka på min barndom. Byn där jag växte upp bestod av 3 gårdar på ett par stenkasts avstånd ifrån varandra. Om man ville ha kontakt med grannarna, och såg dom ute, så kunde man i bästa fall ropa till varandra. Om far och mor ville ha iväg ett meddelande då fick jag som var yngst knalla iväg med budskapet. Sen fick man ett svar med sig hem.
Ibland hände det att far vill ha ett meddelande till sin bror Torsten (min farbror) Det var en sträcka av tre km genom skogen. Och om det ville sig illa, när jag sprang genom skogen, så hände det ibland att jag ramlade och slog mig ordentlig. Då kunde jag plötsligt hade glömt meddelande/svar
och då var det bara att börja om från början. Det underlättade när äntligen telefonen kom. Och nu sjunger den fasta telefonin på sista versen i småbyarna. Det är mycket som händer/har hänt under en mansålder. Man undrar ibland om det där med “landsbygden skall leva” bara är en fras som tas fram vid val eller annat lämpligt tillfälle. -
26Jan
En sann berättelse från 1940- talet. Jaktlaget hade en vuxen älg kvar av tilldelningen. Även det kvarvarande djuret sköts. Man hade en byggnad där man styckade älgar, och den man som brukade sköta finliret i styckningen tillkallades. Han var nämligen inte medlem i laget.
När styckaren kom var älgen som brukligt nertagen och grovt delad, det vill säga bogar och lår losstagna och även ryggraden. Efter en lång stund utbrister den tillkallade styckaren: Men hä va då för märkvärdit sä lång en rygg den här älgen hadd. Ja ha då allri vure vä om na töcke förut.
Det var nämligen så att jaktlaget hade skjutit 2 vuxna älgar för mycket. Och man hade då blandat in ryggarna från dessa. Lår och bogar från dessa extra älgar hade man själva tagit hand om. Det hade ju varit för uppenbart om en älg hade haft 6 bogar och lika många lår. Jaktlaget höll med styckaren om att det hade varit en ovanligt lång älg. Allt blev så småningom klart och inget mer sades om detta. Men förmodligen så anade nog den tillkallade hjälpen att det var något skumt.
Men det med “egen” extra tilldelning var ju ofta mer en regel än ett undantag. -
25Jan
Under mitt sökande efter uppgifter om affärerna i vår by fick jag mig en historia till livs.
Och naturligtvis är den från den gamla goda tiden då tjuvjakt var mer en regel än ett undantag.
Landsfiskalen, en mäktig person den tiden, var i byn för att utreda en tjuvjakt.
Han förhörde en äldre dam som kände sig tvingad att lämna vissa uppgifter som hon hört av någon. Landsfiskalen: Var har ni fått dom här uppgifterna ifrån?
Damen svarade: Borti fölke, borti lufta, borti byn.
Sedan slog hon ut med armarna liksom för att visa att det kunde vara vart som helst i byn.
Därmed hade hon vittnat färdigt och inte avslöjat någon. -
25Jan
I den gamla goda tiden, eller under 1930-talet, bildades en skytteföring i Knaften*. Skjutbanan var belägen strax utanför byn. Ungefär där nuvarande elljusspåret svänger upp på Fröjdliden låg vallen för kulfånget. Där i närheten behövdes även ett förråd för tavlor mm. och allt som hör fältskjutning till. Därför byggdes den lokal som kom att kallas “Målboa”***.
Tydligen hade man byggt ett ganska fint “förråd” med ett riktigt golv av spontat kärnvirke.
Ganska snart kom man på att det var ett utmärkt ställe för att anordna danser. Lite avskilt från byn som på den tiden hade en mycket stark religiös kultur. På byadanser, och för övrigt de flesta danser även i dag, förekom och förekommer ett visst bruk av brända och destillerade drycker.
Och verkningarna detta resulterade ibland i tråkigheter som t.ex. slagsmål**. Sen var dansbanan sedd som en olämplig plast för dom yngre. Musiken sköttes ibland av en spelman från Nyby, men ofta var det en grammofon som stod för underhållningen. Danserna fortsatte en bit in på 1940-talet. Efter krigets slut började det ju finnas bensin att köpa så då kunde med olika fordon
ta sig till andra nöjesställen.
* Skytteföreningen upplöstes under 1990-talet.
** Angående slagsmål förr så gjorde man upp som gentlemän. Om nån fick sig en törn, inte sprang man till polisen och ojade sig med anmälan och motanmälan som följd.
*** Målboa revs 1956/57.
Även i Vänjaurbäck hade man sin dansbana en bit utanför byn. Solgläntan är det namn som jag hör nämnas. När jag började skolan i Vänjaurbäck 1941 fanns nog inte själva dansbanan kvar, men en glänta i skogen visade var den funnits.
Recent Comments